När Alex föddes

Jag satt vaken på natten till den 28:e. Jag väntade på att klockan skulle bli 0.00 så jag kunde skriva att idag har jag bf. Lite lagom töntigt sådär. Och väldigt, VÄLDIGT dumt! Vi kom i säng vid ett nångång och låg och pratade. Vi pratade om att jag hade haft lite oregelbundna förvärkar på kvällen. Strax innan klockan två behövde jag gå på toa. Jag släpade mig upp och satte mig. Så fick jag världens samandragning! Hur ont som helst! Sen lät det som ben knäcktes. Två smällar och sen började det rinna. Min första tanke var bara "jaha". Sen började jag skrika på Fredrik. Han vaknade och frågade vad det var som hänt. "Vattnet har gått!" sa jag och började sen asgarva. Satt på toa och skrattade. Tyckte det var mycket komiskt av nån anledning.

Vi ringde iaf till förlossningen. Vi fick en tid till spec. mvc till dagen efter klockan 8.30 om inget hade hänt än. Vi behövde ju dock inte använda den tiden… Ca 15 minuter efter vattnet gått började värkarna. AJ! Jag beslöt mig för att skrika efter droger när jag kom in till sjukan *s* Först var dom lite oregelbundna men jag sa iaf åt Fredrik att ringa in till förlossningen vid 3-tiden. Då sa dom att när värkarna satt i i minst 1 minut och det var 4 minuter mellan dom och när det hade varit så i minst en timma skulle vi ringa igen.

Jag hoppade in i duschen och Fredrik satt på toan och klockade värkarna. Snabbt blev det fyra minuter mellan dom och dom var en minut långa. Jag fortsatte att duscha på magen och ryggen när värkarna kom… Och dom kom… allt tätare… Vid fyra ringde Fredrik till förlossningen igen. Han berättade att nu var värkarna en minut långa minst och det var två minuter mellan värkarna. Och så en minut långa på det. Jag fick alltså knappt vila mellan värkarna. Kom in så ska vi se vad som gått fel sa dom då, så snällt, precis vad man vill höra…

Fredrik ringde mamma. Hon kastade sig i bilen och åkte hit. Vi klädde på oss och gick ut till bilen och morsan stampade gasen i botten och åkte. Det var dimmigt ute och vi pratade om att det var stor risk för råddjur. Vi såg inget råddjur men en hare hoppade runt precis vid sjukhuset... Värkarna kom fortfarande med två minuters mellanrum. Vi kom in till förlossningen och fick gå in i ett mottagningsrum. Där ville dom att jag skulle lägga mig på en brits för att köra ett ctg… Men det gick inte, jag kunde inte sitta, det gjorde för ont helt enkelt. Tillslut hämtade dom en barnmorska som skulle få mig att göra som dom sa. Hon kom in och sa åt mig att lägga mig så skulle hon kolla om jag öppnat mig nått. "Vad duktig du har varit hemma, du är öppen 8-9 cm". Nu skrek jag efter droger. EDA var ju uteslutet eftersom jag var så pass öppen… Morfin började jag ropa efter men det fick jag inte tack och lov *s* Sen så sa hon att vi ska bara köra en kurva ett par minuter till, men så tittade hon på det hon fått och då såg hon väl att jag hade väldigt mycket och täta värkar så hon sa åt sköterskan att göra i ordning ett förlossningsrum och vi började släpa oss dit... Jag hängde över barnmorskan eftersom mina värkar var så täta.

När jag kom in i förlossningsrummet fick jag ett gåbord att hänga över. Det hjälpte lite att ha något att hänga sig över. Jag fick prova lustgasen. Man skulle andas både in och ut i masken men jag mådde bara illa då så jag fick lov att inte andas in i masken igen. Vilken dröm! Min nya bästa vän! Jag vart helt snurrig och började skoja med personalen om billig fylla och allt möjligt *s*

Efter ca en timma kom krystvärkarna. Men bebisen låg så högt upp så jag fick inte börja krysta än sa barnmorskan. Det var verkligen lättare sagt än gjort! Det är verkligen skitsvårt att låta bli! Nu vart det dessutom skiftbyte och in kom min nya barnmorska Nina och undersköterskan Gloria, sen var det med en studerande som sommarjobbade också. Jag ville egentligen inte ha några studerande på rummet men idag är jag glad att jag inte skrivit det för hon var jättebra att ha där. Då fanns en till att förlita sig på! Jag sa till Nina att jag inte kunde låta bli att krysta och hon berättade varför jag inte skulle krysta. Det var för att jag inte skulle bli trött, jag som trott att det var farligt för barnet innan. Men hon sa också att jag kunde krysta men bara lite och i korta stötar. Det kunde hjälpa barnet att komma ner lite mer. Vilken befrielse! Jag som trodde att det värsta var att krysta kan villigt säga att det är skönt att krysta! Så skönt att kunna göra något när en värk kommer i stället för att bara ha ont... Jag blev beordrad att lägga mig för dom fick inga bra hjärtljud på bebisen så dom behövde lägga en skalpelektrod. Tyvärr lossnade den ganska fort och jag var tvungen att lägga mig igen och få en ny insatt.

Sådär fortsatte det sen i ett par timmar, Först så låg jag på sidan i sängen med ena benet på ett benstöd. Sen så ställde jag mig och hängde över ryggstödet på sängen. Tillslut skulle dom kolla mig och jag fick ligga ner på rygg med benen i benstöden. Nu såg barnmorskan att det var såhär jag hade mest kraft så hon ville att jag låg kvar så.

Sen skulle dom få upp mig och kissa. Dom hämtade en toastol och Nina gick ut en sväng. Precis när jag skulle resa mig ur sängen (läs kräla ur sängen) så kastar Gloria bort stolen och jag ser panik i hennes ögon och hon trycker på larmknappen och rusar ut och ropar till sig barnmorskan. Jag började bara säga till Fredrik att nått är fel med bebisen, nått är fel med bebisen! In kommer Nina men då var det lugnt igen. Hjärtljuden hade sjunkit väldigt mycket tydligen.

Ett nytt försök, krälar ur sängen och sätter mig på stolen. Inget händer. Jag kan inte kissa, jag har inte kissat på massor med timmar och dom gissar att blåsan ligger i vägen för bebisen så dom sätter en kateter och tömmer blåsan. Först så sprejade dom nått som sved lite sen så satte dom den. Jag har alltid trott att det skulle göra jätteont men jag kände det inte ens.

Jag fortsatte att krysta, jag får värkstimulerande dropp för att göra värkarna starkare. När jag haft krystvärkar i närmare fyra timmar börjar jag tappa krafterna och barnmorskan börjar prata om att sätta klocka. Så går hon iväg, jag hör hur hon pratar med någon i korridoren. In kommer hon med en läkare. Hon såg så snäll ut. Enligt Fredrik skulle hon kolla på en värk för att se vad som hände. Dom hade dessutom höjt upp droppet nu också för att göra värkarna ännu starkare. Barnmorskan sa att dom pratat i korridoren om att sätta klocka nu för att få ut bebisen för jag börjar bli för trött.

Enligt Fredrik kom mina krafter tillbaka då och jag var starkare än någonsin. Första krystvärken från det att läkaren kommit in så tittade skalpen ut. Läkaren tittade på mig och sa att här behövdes inte hon och så log alla i rummet jättemycket. Läkaren sa att nu stannade hon bara för att det är så underbart att se. Efter kanske två-tre krystvärkar kom Alex äntligen ut! Endast 8 timmar efter vattnet gått. Han hade bajsat lite på vägen ut och det tog ett tag innan dom hade kunnat torka av honom någorlunda så jag fick upp honom på bröstet. Vilken lycka! Den där blöta varma klumpen man får upp på bröstet har för alltid förändrat våra liv!

Dom fick ta in en sug och suga honom lite, eller ganska mycket *s* Han hade svalt ganska mycket fostervatten och hade en hel del han inte fick upp. Sen kollade hon hur mycket hon behövde sy. 4 stygn vart det. Jag vet inte vad jag höll på med, om jag var hög av gasen eller nått. Men jag höll låda till max när hon höll på att sy ihop mig. Skojjade om allt och ingenting. Någon hade en telefon som ringde och hade en rolig signal och jag frågade om det var bebisens välkomstmusik osv. 

Nu låg jag iaf där och bara njöt av vårat underverk. Jag gick och kissade nästan omgående. Barnmorskan sa till mig att inte sätta mig och kissa utan att ställa mig i duschen och kissa så det inte skulle göra så ont. Efter ett tag insåg jag dock att kissa i duschen inte var min grej och intog toan istället. Under tiden fick Fredrik sätta på första blöjan och dom första kläderna, jag satt inne på toa och lyssnade när barnmorskan instruerade honom hur han skulle göra. Sen så gick jag och la mig i sängen med Alex igen och Fredrik satte sig i sin stol och somnade som en klocka.

Fredrik ja... Utan honom hade det här aldrig gått. Han fanns där med klockan, tröst och stöd när jag var hemma med värkar. Han fanns där i bilen till sjukhuset och höll min hand. Han förde min talan, när jag sa att jag inte kunde sitta fick han dom att förstå att jag menade allvar. Han fanns där med varma kuddar på ryggen under värkarna trots att jag bara skällde på honom då *s*. Han höll min hand när värkarna kom. När jag krystade hjälpte han mig på alla sätt. Han gav mig vatten och saft när det behövdes. HAN VAR HELT ENKELT UNDERBAR! Nu vet jag varför han är så lätt att älska!

Tack vare att slutet blev så pass långdraget så gjorde Alex av med alla sina reservkrafter och behövde omgående matas. Eftersom han behövde energi fort fick han ersättning av en sköterska. Jag tyckte det var pinsamt att jag sagt att hon skulle göra det för han var ju ändå mitt barn, men hon tyckte att jag skulle vila nu, jag hade gjort ett kraftjobb och behövde precis som Alex få tillbaka mina krafter. Hon hjälpte även till att byta blöja på honom och då lyckades han sprutlackera halva förlossningsrummet *skrattar* Det är en riktig bajspojke vi har fått iaf!

Jag kunde inte önskat en bättre förlossning eller bättre personal! Jag var nervös innan, jag visste ju inte vad som skulle hända. Nu behöver jag inte vara rädd till nästa gång! Och till alla er som snart ska föda. Klyschan stämmer! Man kommer inte ihåg hur ont det gör! Jag vet att det gjorde ont men kan inte för mitt liv minnas hur ont. Allt jag minns är Alex underbara ögon när dom la upp honom på mitt bröst! Det är värt smärtan hundra gånger om!

<<Tillbaka till Alex